True blood av Alan Ball, Mariah Huehner & David Messina

Jag brukar inte skriva om serietidningar utan istället vänta tills samlingsalbumen kommer. Men i detta fall kunde jag inte låta bli. Jag är nämligen en stor fantast av TV-serien True Blood (med bland andra svenske Alexander Skarsgård).

TV-serien är baserad på en romansvit av Charlaine Harris. Dessa böcker tycker jag inte är så speciellt bra och TV-serien finner jag vara hästlängder bättre. Detta kan bero på att romanerna är skriven i jag-form utifrån huvudpersonen Sookie Stackhouse. Eftersom hon inte är den vassaste hjärnan blir böckerna lite dummare än de behöver vara. TV-serien klarar sig dock ur den fällan. I övrigt skiljer sig handlingarna åt ju längre TV-serien håller på. Detta är till TV-seriens fördel då manuset är mycket fyndigt och oförutsägbart (och ganska snaskigt).

Hur som helst, populariteten som både böckerna och TV-serien åtnjutit har lett till att en serie baserad på de populära karaktärerna skapats. Det är det amerikanska serieförlaget IDW som ligger bakomt serietidningen. Serien kommer för övrigt att bygga på TV-serien och inte originalromanerna av Charlaine Harris. Flera av författarna från TV-serien kommer vara inblandade som Alan Ball, Elisabeth Finch, Kate Barnow, David Tischman och Mariah Huehner. Den som ska teckna är David Messina som tidigare gjort bland annat serieversioner av Angel och Star Trek. Det är även tänkt att serietidningen inte ska vara en omtolkning på TV-serien utan bestå av originalberättelser. Sex nummer kommer att ges ut till först och slår dessa väl ut är det lätt att anta att fler är att följa. Allt pekar även på att dessa sex nummer kommer att samlas som ett album.

Dessvärre är serieversionen riktigt usel. Teckningarna må vara godkända, men lite livlösa känns dom allt. Men det värsta är att manuset känns livlöst. Vi läsare får ta del av hur ett sorts monster kommer in på Sams bar och löper amok. Mer än så är det inte. Tom action och ingenting mer. Dessutom känns det oklart när detta ska utspela sig. Det verkar vara mellan säsong 2 och 3 av TV-serien men det är inte helt klart. Men det är svårt att bry sig när berättelsen inte engagerar.

Det är inte bra ifall marknaden ska svämmas över av den här typen av True Blood-produkter. Är de av så här dålig kvalité kan det slå tillbaka på TV-serien. Undvik detta till varje pris!

Rekommenderas inte

Seriebibliotekarien tipsar om serier i radion

Då har jag åter tipsat om litteratur i programmet Förmiddag i lokalradion, P4 Gävleborg. Denna gång tipsade jag om bra läsning inför lördagen 28 augusti, Read Comics in Public day.

Lyssna gärna. Länken till lyssnararkivet finns här. Det är alltså onsdagen 25 augusti, 09.30-10.00

Walkind Dead av Robert Kirkman, Charlie Adlard och Cliff Rathburn

Robert Kirkman är en erkänd serieförfattare med många serier bakom sig som Marvel Zombies och Invincible . Hans största succé är dock zombiesviten The Walking Dead. Tecknaren Adlard och tuscharen Ratburn är inte lika kända som Kirkman men har nu blivit det tack vare just Walking Dead.

Seriesviten börjar med att dess huvudperson, småstadspolisen Rick Grimes, vaknar upp ur ett komatillstånd efter en skottolycka. Han finner att levande döda tagit över staden. Grimes träffar en liten grupp överlevare, som inkluderar hans fru och son. Albumet, och de kommande, handlar om gruppens eskapader i en värld full av köttätande zombies.

Kirkman säger själv att han tycker att alla zombiefilmer slutar när det är som mest intressant. Författarens mål är därför att berätta en klassisk zombiehistoria som verkligen går på djupet. Vilket han lyckas med. Alla karaktärerna är flerdimensionella vilket är ovanligt i den här typen av berättelse. I skrivande stund finns det 12 kronologiska album i serien och alla är mycket bra. Dessa vuxenalbum är ren, och mycket god, underhållning.

Serien håller också på att spelas in som TV-serie med Frank Darabount (Nyckeln till friheten, Den gröna milen) som regissör.

Även TV-serien har alla förutsättningar att bli en höjdare. Men kommer den att klå förlagan? Walking Dead hör till det bästa jag någonsin läst, alla kategorier.

Ett måste! Rekommenderas.

Sagan om Walt Diseny av Marc Eliot

Det finns en hel uppsjö biografier om Walt Disney som Walt Disney, An American Original av Bob Thomas, The Disney Version av Richard Schickel och Disney's World av Leonard Mosley. Den förstnämda hör till de få biografier där författaren haft fri tillgång till arkivmatertialet. Men alla de ovan nämnda biografierna är godkända av Disneybolaget. Den här boken, däremot, försökte Disney stoppa.

Marc Eliot har skrivit flertalet böcker om (amerikansk) populärkultur som Down Thunder Road: The Making of Bruce Springsteen, To the Limit: The Untold Story of the Eagles och Down 24 Street: Money, Culture and Politics at the Crossroads of the World. Den bok som han dock fått mest uppmärksamhet för är just Sagan om Walt Disney (eller Walt Disney: Hollywood's Dark Prince som den heter i original).

Denna biografi tar upp hela Walt Disney's liv från hans barndom till en kort tid efter hans bortgång. Det Eliot tar upp i boken som Disneybolaget inte gillar är Walt Disneys samrörelse med maffian (något de flesta filmbolag hade vid den här tiden i Hollywood) och hans samrörelse med FBI (han spionerade på filmmänniskor som påstås sysla med oamerikansk verksamhet). Även Walt Disneys antisemitism tas upp (något som dessvärre många kände vid den här tiden) samt hans nervösa beteende orsakat av stress och den press han satte på sina anställda (och hur han jobbade mot bildande av fackverksamhet). Men egentligen är det ingen mörk bild av Disney författaren beskriver utan snarare lyckas Eliot beskriva en komplex person som har både goda och mindre goda sidor.

Givetvis handlar boken mycket om hur filmstudion skapades och hur rätt i tiden Disey och hans filmer var. Att Walt Disney satsade allt för att skapa den första tecknade långfilmen Snövit & de sju dvärgarna är relativt känt. Men det var inte den enda "vinna eller försvinna-satsningen" han gjorde.

Boken är välskriven och mycket intressant. Som alltid med biografier ska dom tas med en nya salt. Men läsvärt och underhållande är det. Att Eliot tagit upp Disney's mörkare sidor gör att denna bok är mycket mera intressant att läsa en de andra mera slätstrukna biografierna.

Rekommenderas.

Boondocks: Because I Know You Don't Read the Newspaper av Aaron McGruder

The Boondocks är idag kanske mest känd som en tecknad TV-serie. Från början var Boondocks dock en dagstidningsstripp.

Because I Know You Don't Read the Newspaper samlar de första stripparna. Seriens huvudperson är den mycket intelligente och politiskt medvetna tio-årigen Huey Freeman. Han bor tillsammans med sin lillebror Riley och deras farfar Robert. Familjen flyttar från det ruffiga (och svarta) Chicago till en sömnig (och vit) medelklassförort. Skämten går ut på de konflikter som sker när svarta bor i en vit förort.

Boondocks är en mycket vass satirserie som påminner om en kombination mellan Snobben och The Simpsons. Strippserierna är dock något mer lågmälda än den ännu grovkorniga (och mycket underhållande) TV-serien. Precis som TV-serien är den mycket vältecknad.

Både TV-serien och strippserien har upprört många, främst amerikaner. Men politiska serier brukar göra det. Och Boondocks är mycket politisk. Men även om den upprört många är det ännu fler som tagit strippserier och, framför allt, TV-serien till sina hjärtan. Jag är inget undantag utan finner Because I Know You Don't Read the Newspaper vara briljant.

Serien passar dock bäst för äldre ungdomar och vuxna läsare. Precis som TV-serien.

Rekommenderas!

20th Century Boys av Naoki Urasawa

Naoki Urasawa är ett stort namn inom de japanska serierna. Han har flera stora mangasuccéer i på sitt CV, däribland den eminenta mangan Monster och 20th Century Boys.

Mangans huvudperson är Kenji vars barndomsvän begår självmord. Detta får Kenju att tänka tillbaka på ungdomsåren. Han börjar även undra ifall självmordet är kopplat till en mystisk kult som dyker upp i Japan. Dessutom börjar Kenji sakta men säkert minnas att han och hans vänner i deras ungdom, 1969, skapade de en symbol. Nu, nästan 30 år senare återkommer symbolen.

Det är lätt att förstå varför Naoki Urusawa är ett så stort namn inom mangaserierna. Hans verk är mycket vältecknade med en finurlig och egentligen banbrytande handling (detta gäller både Monster och 20th Century Boys). Ävens hans senaste verk, Pluto, är briljant läsning. Så det är bara att kapitulera. Vill man ha bra serieläsning är nästan vad som helst av Naoki Urasawa ett mycket bra val.

Mangan finns i 22 volymer. 20th Century Boys har även blivit en spelfilm (eller snarare tre sådana), regisserade av Yukihiko Tsutsumi. Filmerna hör till de största i Japan och har dragit in enormt mycket pengar. Kan kanske vara kul att veta att mangan är döpt efter låten med samma namn av T.Rex.

Egentligen borde alla bibliotek ha minst en serie av Naoki Urusawa.

Rekommenderas varmt!

Quimby the Mouse av Chris Ware

Den aktuella Chris Ware-utställningen i Gävle har gjort att jag fått upp ögonen för Wares serier.

Quimby the Mouse är en av Wares tidigaste skapelser. Idag verkar serierna inte höra till serieskaparens egna favoriter. Fast dessa serier var serieskaparens stora genombrott. Det är fortfarande Quimby the Mouse och Jimmy Corrigan som brukar anses vara Wares största verk.

Musen Quimby ser ut som en korsning mellan Krazy Katt, Felix the Cat och Musse Pigg. Fast en betydligt mer melankolisk och deprimerad fabelvarelse än de ovan nämnda.

Albumet Quimby the Mouse samlar en handfull serier om musen men även några andra (en tidig inkarnation av Jimmy Corrigan dyker också upp). Serierna är ännu mer surrealistiska här än vad Wares serier sedermera skulle bli. I vissa seriestrippar har exempelvis musen två huvuden (varav det ena blir sjukt och dör). Serierna är surrealistiska och bitvis våldsamma. Fast våldet är helt oblodigt och påminner om en kombination av Tom & Jerry och Itchy & Scratchy (från The Simpsons). I vanlig ordning är teckningarna briljanta. Detta album ger läsaren kanske mer en konstnärlig upplevelse än en litterär. God underhållning är det i vilket fall som helst.
Rekommenderas