Sjunde sinnet av Torbjörn och Kristian Hägglund

Sjunde Sinnet är en färsk serie. Så färsk att den inte finns på så många ställen förutom på webben. Men förhoppningsvis kommer den att dyka upp i tryckt form. Den finns i Tidningen 7 (Örnsköldsvik), Åkerbobladet (Linköping) och i Annonsbladet (Gävle-Sandviken). Men jag tror att den kommer att dyka upp på fler ställen i framtiden.

Serien är skapad av bröderna Hägglund. Storebror Torbjörn skriver manus och skriver även för Örnsköldsvikstidningen Tidningen 7. Lillebror Kristian tecknar serien och frialansar även som illustratör.

Sjunde sinnet må vara en humorserie men den har även en allvarlig sida. Serien handlar om femårige Teo. Hans mamma har dött och hans pappa är upptagen med att själv bearbeta sorgen.Teo är alltså ensam ända tills han hittar en bok med tomma sidor. På omslaget finns en femårig flicka. Boken inspirerar Teo att fantisera fram en berättelse med sig själv och flickan. Vips så är Teo inte ensam längre.

Så här skriver serieskaparna om serien på sin hemsida: "Vi ville skapa en varm, glädjespridande serie som inte nöjde sig med att stapla upp komiska poänger. Vi strävade efter en handling som också hade ett djup och ett bakomliggande vemod, med karaktärer att bry sig om och att skratta med snarare än åt. Seriens namn är en hänsyftning till den fantasi som utgör dess själ och hjärta. Med de fem första sinnena uppfattar vi det mätbara och med det sjätte förnimmer vi det omätbara. Men det är bara det sjunde sinnet, fantasin, som är kraftfullt nog att låta oss uppleva saker bortom verklighetens gränser."

Jag tycker att serieskaparna lyckats med det de ville åstadkomma. Sjunde sinnet är verkligen en varm och glädjespridande serie. Karaktärerna är mångdimensionella, mer än vad som är vanligt bland dagstrippserier.
 
Serien är alltså en stripp-serie, det vill säga en med oftast tre serierutor och som avslutas humoristisk. Alltså en typisk serie ämnad för tidningar och liknande. Egentligen är jag ganska trött på den här typen av serier. Jag brukar föredra längre serier där handlingen, och skämten, inte blir så komprimerade. Men när det gäller Sjunde sinnet är formatet inget problem. Den finurliga handlingen gör att formatet passar som handen i handsken.
 
Serien kombinerar humor och allvar på ett mycket skickligt sätt. Den kombinerar även fantasi och verklighet och därtill är den vältecknad. Det är mycket superlativ men det var länge sedan jag läste en så bra dagspress-serie!
 
Serien är fortfarande relativt ny och finns inte på så många ställen men Bulls Press har visat intresse. Det är den värd. Jag tror, och hoppas innerligt, att flera tidningar kommer att publicera denna fantastiska serie. Jag hoppas även att en samlingsvolym kommer att pryda såväl min egen bokhylla som bibliotekens bokhyllor.
 
Men innan dess kan ni avnjuta den på webben.

Pappa för dig som har bråttom av Henrik Lange

Henrik Lange har hållit på länge i serie-Sverige. Han slog dock igenom på allvar 2007 med 80 romaner för dig som har bråttom där han på tre serierutor återberättade klassiska romaner. Därefter har han gett ut en likartad serieroman samt en om film. Nu byter han spår och går in på föräldraskapet, eller rättare sagt fadersskap.

I Pappa för dig som har bråttom går Lange igenom det mesta som har med papparollen att göra, som exempelvis graviditeten, förlossningen och BVC. Vidare tittar Lange på både andra föräldrar och andras barn samt barnutrustning, barnmat, samt bajs och spyor.

Det här är för övrigt ingen serie i traditionell bemärkelse. Den innehåller korta texter med ackompanjerande bilder till. Bilderna är dock det centrala i boken vilket passar bra eftersom Lange är en duktig serietecknare. Han är som bäst när han, som här, tecknar lätt överdrivet.

Jag brukar ha problem med igenkänningshumor. Den blir helt enkelt inte så rolig om man inte känner igen sig. Ett typexempel inom samma område är boken Gravid av Karin Oswald. Varken jag eller min fru kände igen oss och var följaktligen inte så överförtjusta i boken. Men andra, som kännt igen sig, har fullkomligt älskat den.

När det gäller Pappa för dig som har bråttom känner jag bitvis igen mig. Följdaktligen skrattar jag också bitvis. Emellanåt rejält. Men ibland agerar Langes alter ego på ett sätt som är mig främmande och då blir jag mest förvirrad. Jag ser humorn men blir inte så road. 

Men för egen del skrattar jag oftare än att jag blir förvirrad av huvudpersonens agerande. Dessutom har boken en välkommen underton av allvar. Att vara förälder är, som alla föräldrar förhoppningsvis vet, allvar.

Pappa för dig som har bråttom är måhända inget mästerverk men har helt klart sin plats på varje bibliotek med självaktning.

Rekommenderas

Robert Louis Stevenson's Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde av Alan Grant och Cam Kennedy

Jag har vid upprepande tillfällen på denna blogg skrivit om att jag inte är så förtjust i serieversioner på befintliga romaner. Däremot finns det en handfull, som Inferno och Frankenstin, som är mycket läsvärda. Skräckklassiker verkar vara särdeles populära att stöpa om i serieform. Detta är inget undantag.

Robert Louis Stevenson är en legendarisk författare som verkade på 1800-talet. Han ligger bakom många stora verk som Den svarta pilen och Vrakplundraren. Men det är de båda böckerna Skattkammarön samt Dr. Jekyll och Mr. Hyde som gjort honom till den litteräre legend han idag är.
Robert Louis Stevenson's Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde handlar om Dr. Jekylls vänner som blir förvånade när denna respektabla doktor börjar umgås med en konstig, ful, liten man som gjort sig skyldig till att ha slagit ner ett barn på gatan. Inte nog med att de båda är vänner, Jekyll har dessutom testamenterat allt i sin ägo till denne märklige Mr. Edward Hyde.

Serieförfattaren Alan Grant är kanske mest känd för sitt arbete med Judge Dredd. Han har, tillsammans med John Wagner, gjort de kanske allra bästa serierna med Dredd.

Serietecknaren Cam Kennedy är även han känd för sitt arbete med Judge Dredd. Han har även tecknat Punisher: Streets of Laredo och Nick Fury, Agent of S.H.I.E.L.D.: Greeting from Scotland för att nämna några av hans verk.

Robert Louis Stevenson's Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde är alltså inte Grants och Kennedys första samarbete. Det är inte ens deras första Stevenson-adaption. Tidigare har de gjort en serieversion på författarens Kidnapped.

Jag hade väntat mig mer av denna serieskaparduo. Både adaptionen och teckningarna är dessvärre stela. Ingenting är tillfört och resutlatet känns mycket onödigt att läsa. Man kan lika gärna läsa originalet.

Rekommenderas inte

Har pratat underhållningsvåld

Då har jag åter varit på lokalradion. Denna gång var temat underhållningsvåld. Så jag pratade en hel del om Comis Code men fick även in en skönlitterär deckare och lite wrestling. Ja, ni ser ju på bilden.

Radioprogrammet heter Förmiddag och via deras hemsida kan man lyssna på programmet.

Zarkonerna anfaller av Fabien Vehlmann & Yoann

Vid det här laget är det många olika serieskapare som gett sig på serieäventyren med Spirou och Nicke.

Den i början piccoloklädde hjälten skapades 1937 av fransmannen Rob-Vel (Robert Velter). Det var på uppdrag av förlaget Dubois att skapa en ny huvudfigur till deras nya serietidning som Spirou föddes. 1943 togs serien över av Joseph Gillain, mer känd under pseudonymen Jijé.

Men det var den tredje serieförfattaren André Franquin som gjort serien till det den är idag. Han framhävs fortfarande som den främste av Spirous skapare. Och visst är det omöjligt att förbise honom.

Fler serieskapare har efter att Franquin slutat med Spirou försökt ge serien sin personliga prägel. Några har lyckats bättre än andra. Fournier var mannen som hade den otacksamma uppgiften att ta över direkt efter Franquin. Lite grann tycker jag att Fournier är förbisedd. Hans äventyr är förvisso inte fantastiska men de ger god underhållning.

Serieduon Nic och Cauvin gjorde en handfull album men de är enligt min åsikt fruktansvärda. Istället är det en annan duo, Tome och Janry, som enligt mig lyckats med att både förvalta Spirous arv och samtidigt modernisera serien. Majoriteten av deras serier med Spirou och Nicke är mycket läsvärda. De slutade dock med serien för att istället satsa på den bedrövliga serien Den unge Spirou.

Serieskaparparet Morvan och Munuera har även dom gjort en handfull Spirouserier. I likhet med Fournier är de varken fantastiska eller usla utan någonstans däremellan. Dock gjorde de låga försäljningssiffrorna att Morvan och Munuera inte fick tillfälle att göra så värst många album.

Nu har en ny duo tagit sig an Spirou. Yoann är en pseudenym för Yoann Chivard och är tecknaren medan Vehlmann skrivit manus.

Jag har alltid föredragit en mer realistisk Spirou, vilket kan förklara min vurm för Tome och Janry. Här är det istället mycket fantasifullt. Ett agggressivt och revolutionärt bakteriellt mikrokosmos har skapats (kanske av Zafir) vilket lett till att staden Champignac blivit en futuristisk djungel.

Det blir lite för fantasifullt med albumet räddas av en underhållande humor och en lätt postmodernistisk touch. Dessutom är serien vältecknad.

Jag är inte så imponerad över den här nya duon men samtidigt är det inte lika bedrövligt som ovan nämnda Nic och Cauvin. Sammanfattningsvis går den femtionde svenska Spirou-albumet an en regnig dag. Men av samma kaliber som Tome och Janrys Skumt Spel i Söderhavet, Spirou i Moskva eller Spirou i New York är det inte.

En ytterst svag rekommendation